helelala

Jag klarade det!!! Ännu ett Vasalopp, min 3e skidresa från Sälen till Mora och detta var då tusan den värsta. Fy faaarao vad hemskt det var stundtals. Trodde efter förra året att det kan inte bli värre!

Men från början...

I onsdags tränade jag mitt sista pass, crosstrainermaskin, stakmaskin och magträning innan jag gick hem o laddade med pasta. Torsdagens arbetsdag slutade i magvärk och hela kvällen låg jag däckad i soffan, illamående och med stigande feber. Tyckte väldigt synd om mig själv och tänkte tanken att nu är det kört... Men lyckades sova många timmar hela natten och vaknade piggare. Försökte få i mig mat på jobbet på fredagen men nä det var svårt. Tog tåget till degerfors och väl i karlskoga var jag äntligen hungrig igen och fick i mig mat. Fick energi av att träffa en liten liten prinsessa på 8 dagar och det är magiskt att vara moster ännu en gång! 

På lördagen började vi (jag och mina bästa supportrar mamma och pappa) resan mot Sälen 10.00, åt lunch i Äppelbo innan vi vid 13.30 tiden parkerade vid starten och Vasaloppstältet, och oj vad det sög till i magen av nervositet och spänning. Jag var laddad! Fixade med seedning, hämtade nummerlapp och chip och lämnade in skidorna. Obligatorisk shopping innan vi rullade vidare upp till stugan. 

 Laddade i stugan med mer mat, vila, packande, tejpande och lite mellomys innan det var dags att sova några få nervösa timmar. Klockan ringde 03.30 och dags att gå upp klä på sig o få i sig lite frukost. Åkte återigen mot startområdet för att hämta ut nyvallade skidor och ställa sig i kön till starten. Och ja, hela området var täcke av lera och vatten, när vi väl fick gå in i startfållan var den till vissa delar fylld av stora vattenpölar.. Så redan där insåg man att detta kommer bli en blöt resa till Mora, temperaturen var på plus och det blåste kraftigt, som tur var medvind. Laddade i bilen med mer frukost innan det var dags att vid 07.30 vandra mot starten igen, in i målfållan, ladda med det sista och lämna påsen med överdragskläderna. 

 

Klockan blev 08.00 och starten till det 91a vasaloppet gick!! Riktigt bra till en början, det flöt på bra redan från start... Tills jag blev ivrig och ville förbi en liten kö men istället brände rätt igenom en liten sjö som visst var djupare än jag trodde, så 5 minuter in i loppet var pjäxorna redan fyllda med vatten... Enda positiva med plusgraderna att det dröjde innan kag började frysa om fötterna. 

Efter några hundra meter smalnade startsträckan av och spåren blev 22 stycken, färre än planerat men fler än förra året så det blev ingen större kö här.  Framme vid den beryktade backen valde jag höger spår. Även här flöt det på, väldigt sakta men det rörde sig ändå hela tiden uppåt. Men den är väldigt brant och ja va trött i armarna av att hänga på dom för att hålla balansen. Väl uppe på toppen var jag dyng blöt av svett så det var skönt att det blåste en hel del där uppe. Resan till Smågan och den första kontrollen gick fint, skönt att vara igång och ja ja va laddad. Men sen... Det var varmt, tröga spår i en snö som mest liknar slush, rätt så trångt, fick stanna o dricka flera gånger för att det var alldeles för varmt. Så när jag närmade mig Mångabodarna och såg mamma där blev jag självklart tårögd, (känslorna går upp och ner heeeela tiden under detta stundtals hemska stundtals magiska lopp). Lite längre fram stod pappa också och jag fick ny enegi av dem och den fantastiskt goda blåbärssoppan. Fick pepp av att jag var där 30 minuter snabbare än förra året.

Minns inte riktigt sen hur det gick till Risberg mer än att det var väldigt skönt att komma fram dit och få dricka igen. Men sen, sen blev det väggen. "Spåren" var under hela loppet, blöta, tröga, stundtals var det bara en sjö över spåret, ibland bara bark och lite is, ibland fick alla köa i ett spår för att åka runt en liten Bäck som rann o förstörde spåret, stakningen som jag ändå tyckte fungerade bra förra året då det ändå var hårt då gick inte alls i år, hur mycket jag än tog i fick man ingen fart alls framåt, det det för varmt och för trögt för att få nått glid gratis.. Jag skulle aldrig ge upp och ta skammens buss till Mora men här tänkte jag ändå tanken att jag orkar inte, ja ska aldrig mer göra den här skiten, men sen när kilomterskyltarna äntligen visade 45 km till Mora och hälften var gjort jublade vi i spåret och jag fick lite energi igen. Stakade på mot Evertsberg där mamma och pappa stod och hejade och peppade. 

Efter evertsberg går det ganska lätt ett tag med många härliga nerförsbackar som det äntligen var hårda spår o så man fick stå och vila lite. Men sen kommer den där nedra Lundbäcksbacken som man på nått sätt lyckas glömma i all hysteri kring den första backen, men där här är också lång och seg och det krävdes ett par stopp för att fylla på vätska för att klara den. Väl i Oxberg var det skönt att fylla på med enegi och speekern här berättade om hur de i Stockholm njöt av strålande sol och 17 grader, medan vi o spåret gärna haft -17 istället... 

Vidare mot Gopshus och här började jag och mina medskidåkare mer skratta åt eländet, det här är tusan inte skidåkning. Talade med en annan som också åkte förra året och bestämt sig för att nä det kan inte bli värre så han var tvungen att prova ett år till, men visst fasen kunde det bli värre. 

I gopshus i strålande sol o kanske 10 grader varmt stod mamma och pappa och hejade och bad mig öka, Vilhelm tror att du vinner. Du måste öka för o komma under tio timmar, o då jäklar fick jag energi igen, o av stadium kontrollen där som spelade musik och delade ut godis, o ja ja orkade lägga i en växel till och fick äntligen fram mitt älskade jäklar anamma o min vinnarskalle, ja ville ju till Mora, i trots att ja lagt ner allt med tider så ville jag ju slå förra årets tid på 10 timmar och 2 sek! 

Efter Eldris händer det något med alla åkare, det blir tävling i luften, spåren var bäst här på hela resan, ganska hårda så Det gick ganska snabbt trots att vi låg i en lång kö och åkte i de 2 spår som fanns. Kilomterskyltarna kom ganska snabbt och det var underbart att de var nere på ensiffrigt. Jag fick energi och orkade öka och öka. Stakade för första gången under loppet på med ordentlig styrka och jag kände att det gick riktigt bra. Skyltarna visade 3 km, 2 km och jaaa där var Mora, under bron och in i den efterlängtade staden. Folk jublade och jag spurtade förbi några tjejer och fick en sista energiknuff. Upp över krönet och in på målrakan. Vilken känsla det är, snabbt glöms allt det jobbiga bort och jag kände mig som om det var VM i Falun och jag var påväg mot ett guld. Heeelt slut såklart men jag hörde mamma ropa och jaaa där var mållinjen och äntligen fick jag åka under portalen med texten i fäders spår för framtids segrar.