helelala

 

MEN... detta gör jag aldrig om.. det värsta ja gjort och detta gör man frivilligt. 

Sara och John kom upp hit till Stockholm i fredagskväll och vi laddade upp med pasta och en god natts sömn. nervösa vakande vi och laddade med brakfrukost innan vi tog tunnelbanan och bussen ut till Lidingö! tre nervösa timmars väntan när vi va på plats men tillslut gick starten och kroppen kändes bra och benen pigga. första milen flöt på bra, det enda jobbiga var att de va så glest mellan vätskekontrollerna.. Sen när det stod 17km kvar på skylten va de som att gå in i en vägg.. Men fick som tur va ny ork av vätska och underbart god saltgurka så de flöt på några km till.. Sen blev det psykiskt tungt när man vid 10km kvar var vid målet och spekern där roppar ut, är ni sugna på att bryta.. -Fan aldrig i livet! så tog den första backen på mardrömsmilen.. Men sen va de 9 km ren mardröm.. Det gjorde ont överallt och benen va som blyklumpar. Men jag skulle i mål.. Sprang förbi Anders i En klassiker och alla peppande ord till honom gjorde att de första tårarna kom. HaHa helen skärp dig fick ja säga till mig själv.. Sen grät ja titt som tätt ända fram till upploppet där jag hörde John skrika, öka helen!! fick kanske till en liten spurt innan jag äntlgen fick stanna i mål.. Tårarna rann av stolthet och total utmattning! tänk vad man utsätter sin kropp för! Men fy fasen vilken känsla det är att känna vad man kan göra med sin kropp, vad stark man är och vilket psyke man har.