helelala

Klockan 12.00 hördes pistolskottet och starten gick för Stockholm Marathon.. Det stod still till en början men efter en kort stund rörde vi oss framåt och när startlinjen passerades började alla springa på. Jag hängde på till en början men efter bara några hundra meter insåg jag att det gick allldeles för snabbt så jag saktade in och insåg nu nackdelen med att starta i fel startgrupp.. jag blev omsprungen av alla kändes det som. Men jag intalade mig själv att jag skulle ha nytta av detta på slutet, jag skulle ju gå ut försiktigt och hellre öka på slutet. 

Första kilometrarna flöt på bra.. sprang förbi tv husen innan vi sprang neråt mot Strandvägen och här kom de första regndropparna... Vätskekontroll väntade och efter det fick jag massa energi av att springa förbi Norrmalmstorg och Kungsträdgården där publiken var som bäst på hela banan. Wow, vilken känsla att lyftas fram av en publik. Ner mot slottet och här blåste det rejält från sidan och regnandet ökade. Utanför slottet hade garmin en station och peppade med grym musik. Efter några hundra meter till såg jag ett stort plakat med texten Kämpa Kristin och där stod Gaddes pappa med fru och skrek, heja Helen!! blev alldeles tårögd när jag tänkte på hur lycklig kommer inte hon bli av detta. 

Det flöt på bra genom slussen ut på Södermälarstrand, fick tvinga mig att hålla nere tempot. En efterlängtad vätskestation med första sportdrycken innan Västerbron närmade sig. Bra publik även här och en peppande herre vid mikrofonen som lyfte oss löpare upp på bron. Gick några steg där det var som brantas men sprang sen över bron. Mitt på stod ice power med en grym DJ och oj vad peppande det är med bra musik.Detta hjälpte mig över krönet och sen sluttade bron ner mot Rålambshovsparken. Väl där vräkte regnet ner men publiken hejade på bra och ännu en vätskekontroll väntade. Sen var det rätt blåsigt och segt bort mot Stadshuset och under broarna mot Centralen. Benen kändes tunga men jag hörde återigen Gaddes pappas hejarrop som lyfte mig upp mot Torsgatan. Publiken hejade på bra här och vi löpare sprang tätt nära publiken här och återigen fick jag en såndär Wow känsla. Förbi Clarion sign som bjöd på en fantastisk DJ som bjöd på house musik och jag hörde flera utländska löpare som kommenterade so typicle Swedish music! 

Efter detta väntade den beryktade Torsgatan och ja, den var seg.. och min ork var inte riktigt där jag ville att den skulle vara. 14 km avklarade och det är långt kvar, men jag försökte peppa mig med att snart väntar Odenplan och där står Efi. Toppen av Torsgatan nåddes och jag vek in på Odengatan och hemmaplan för mig, sprang förbi min kära Vasaparken, vinkade mot mitt hus innan jag skrattande sprang mot Efi och hennes söta dotter vid Odenplan, kramkalas och peppord som gav så otroligt mycket energi. Ner mot Karlavägen och bort mot Humlegården där publiken återigen var fantastisk. Vände upp mot stadion och det var inte så psykiskt jobbigt som jag varit rädd att det skulle vara att vika bort från målområdet ut på ett andra varv. Jag peppade mig med att nu är första varvet gjort nu ska vi ta djurgården.. Men fy tusan,,, banans tråkigaste del.. kort efter att peppen mitt på Gärdet över att halva loppet var gjort, en halvmara på 2 timmar och 18 minuter var sprungen, väldigt god saltgrurka intogs.. Men sen kom väggen, inte helt och hållet men lite smått.. Det var kallt, det öste ner regn, det blåste, det var småbackigt och ingen publik alls. Så det var en lång mil ute på Djurgården med ljumskar som började strejka. Men tillslut så sprang vi förbi Skansen och djurgårdsbron nalkades. Här fick jag peppa ropp från Gaddes pappa att jag såg pigg ut, och det gav mig energi att kämpa ut på Strandvägen och känd mark från första varvet.. Nu var det ju inte super långt kvar. Det bjöds på fantastiskt god energibar och sportdryck innan vi möttes av publikens jubel vid Kungsträdgården igen. Kämpar alla de som stod ut att heja i regnet också i flera timmar. 29 kilometer klara och snart snart var det bara milen kvar. Ut mot slottet igen och här ropade speakern ut mitt namn och jag vinkade mot publiken och fick ny energi.. 

När vi kom ut på Södermälarstrand en andra gång såg jag 31 km skylten, wow bara en mil kvar.. Men 1 mil är ju ändå 1 mil, men lite i jämförelse men 4 mil. Man får ta fram psyket och vinnarskallen många gånger under ett marathon och lura hjärnan. 

Bort mot Västerbron och det gick, det var tungt men jag kom över på ett, om möjligt, ännu regnigare Kungsholmen.. Publiken började tyvärr sina och jag längtade bara efter Stadion nu och att få sluta springa... 

Bort mot stadshuset där det bjöds på fantastiskt god avslagen coca cola. Över mot centralen, uppför Torsgatan, 38 km klara. För varje steg gick nu mantrat, snart i mål, snart i mål.. 

Det bjöds på dryvsocker och lite energi kom tillbaka för att ta mig nerför Odengatan. När den var slut fick jag någon slags spurtkrafr och ökade mot Östermalm och Sturegatan och 1 km kvar Här såg jag två kända ansikten, Emma och Matilda och mina ögonen tårades. Emma sprang med mig och peppade mig och körde en snabb intervju - hur känns det? - förjävligt! Hur ska du fira? - med champagne! - det är inte långt kvar nu va? -nää målet är däär!! JAAA ja kommer klara det!! 

Sneddade in på Vallhallavägen, in mot stadion och WOW!!! Att springa in där var helt magiskt!!! Att höra publikens jubel, ekot och trycket som bildades där inne fick mig att känna mig som i en OS final. Jag sprang med tårar i ögonen, pirr i magen och en sån otrolig stolthet! jag kommer klara det, snart är det över!! och där sprang jag över mållinjen och fick äntligen sträcka upp armarna och jubla och STANNA....