lopprapport, Berlin Marathon
Kategori: lalaa
Dagen D var här, idag ska jag springa ett maraton. Vaknade upp pigg och väldigt nöjd över att jag lyckats somna ganska så lätt och fått ett par timmars sömn. Lisa kom till hotellet och vi fick i oss lite hotellfrukost.
Promenerade mot tunnelbanan där fler löpare befann sig. Resa började mot startområdet och vi var nervösa, laddade, pirriga, ja väldigt många känslor under hela dagen.
Vi kom fram till startområdet, visade våra armband och fick gå in på området. Vi bestämde oss för att ställa oss i toakön på en gång vilket var klokt så köandet tog väääldigt lång tid. Men under tiden vi stod där började solen gå upp och värma oss då morgonen varit ganska så kall.
'
Efter toabesöket blev det lite stressigt att hitta vårt tält att lämna överdragskläderna i då detta var allra längst bort. Men vi han och kom till vår startfålla precis när startskottet för eliten och de första x antal tusen löparna att ge sig iväg. Vid 9.14 började vi räkna ner och 9.15 gick vårt startskott och känskan var lite som i vasaloppet, vi hörde skottet men vi stod still.. Men ganska snabbt började vi röra oss mot startlinjen och när den korsades kom loppets första (av många) high fives mellan mig och Lisa, vi var iväg, det var ingen stress, alla sprang i lagom behaglig fart, alla var glada, vi skrattade t.om. Första 5km passerades på 33minuter hur enkelt som helst och vi utförde våra high fives och firade med vatten och banan vid första vätskekontrollen.
Vi fortsatte och bestämde oss för att hålla ihop så länge som möjligt, fortsätta njuta, ta 5km i taget och se hur det gick efter hand.
1 mil paserade också enkelt, på tiden 1.07, konstigt på ett sätt att springa såpass "sakta" men senare under loppet kunde vi tacka oss för att vi gick ut så klokt. Det var detta som vi båda var nervösa för innan, att vi skulle bli stressade och för ivriga och springa alldeles för snabbt i början.
Efter 15km var vi alldeles euforiska och såg fram emot att få springa förbi hotellet och få hejarop från Lisas man och svärföräldrar och lite längre bort Sara och John.
'
Lycklig efter 19km
Efter detta kunde vi njuta ett tag till, firade vid 21 km gränsen att ett halvmaraton var gjort på tiden 2,21.04.
Efter detta kom en liten liten dipp, vi hade fruktat att den skulle komma runt 3 mil. Jag kände mig tom på energi ett tag, Lisas knä spökade men vi peppade varandra, njöt av alla svenskar som stod och hejade, pratade om allt och ingenting. Och när 3mil paserades firade jag distansrekord och vi fyllde på med energigel, banan, vatten och kunde njuta igen. Med en mil kvar hade vi sagt att om kragt fanns så var det nu man fick öka. Lisa hade ont i knät men jag kände mig stark. Jag frågade om hon tog sig i mål och hon peppade mig att öka om jag kände att jag orkade det. Och oj vilken konstig känsla det var att springa på snabbade och känna att det gick, med dryga 3 mil i benen fanns det kraft kvar. Stannade vid alla värskekontroller på slutet även fast det kändes kort kvar så var detta min räddning tror jag. För det var en slitsam sista mil. Njöt av att springa om folk, peppade de svenskar jag sprang om och tog följe med en tjej en bit och vi sa båda två att wow, vilket lopp detta är.
Inte lika fin löpstil de sista kilometrarna, inget leende utan det var på ren och skär vilja och tack vare mitt psyke jag tog mig de sista kilometrarna mot Brandenburger Tor och mållinjen. Den målsträckan var nog den längsta och häftigaste jag varit med om. Det tog aldrig slut men det var så mycket folk som hejade som gjorde att jag fick till en liten liten spurt på slutet, "jag klarar det" "gråt inte än" malde i huvet. Och äntligen, där var den, den underbara målbågen närmade sig och när mållinjen korsades kom alla känslor ut. Tårarna sprutade, av lycka och total utmattning. Jag klarade det! Jag är i mål efter att ha sprungit mitt första marathon!
Väldigt good segerchampagne (som jag längtade efter redan vid 5km passeringen).
Måltiden blev 4 timmar 37 minuter och 23 sekunder. Tiden känns som strunt samma, jag är nöjd över att jag kom i mål, att kroppen orkade utan minsta skavank, inga skavsår inga onda knän, att psyket inte gav upp, att jag och Lisa klarade det tillsammans, att jag kunde njuta i nästintill 4,2 mil.
TACK för all support, peppande och hejande.
Lisa, Sara och John bäste resesällkapet, ni är bäst!
Familjen för att ni är så stolta över mig och för ert peppande.
Runday för alla intervaller och löpskolningar och tusingar och styrkeövningar, töjningar, tips och motivation.
Vänner för peppande, hejande före, under och efter.
Anders, tack för all löpcoaching och pepp.
pilla säger:
Bloggadress: http://pernillabredolt.com
Jättekul att läsa om dina Berlin äventyr!! NU blev jag lite mer marapepp inför söndag